Månadens författare maj

– Ens plats betyder alltid någonting. Det finns väl de som skriver mest i sin kammare, men jag påverkas mycket av naturen. Jag skriver om den lilla staden där jag bor, om ån, träden och fåglarna.

Den lilla staden där Eva B Magnusson bor heter Lindesberg, dit kom hon 1968 för att arbeta som lärare i svenska och engelska, och det var där hon debuterade 1992, med Ropet in.

Hon skrev lyrik redan som ung, men arbetet och familjelivet gjorde att hon lät poesin vila tills hon i femtioårsåldern sökte sig tillbaka, för att gestalta en omtumlande kärlekshistoria.

Det går en darrning genom debutboken, en rörelse som återkommer i all hennes lyrik. Åtrå, fasa och längtan får diktens jag att skälva. Ändå fastnar hon aldrig i ett uttryck, vi vet aldrig säkert vad vi möter när vi går in i hennes diktvärld.

I sin andra bok Den sovande flickan (1994) skildrar hon ett märkligt livsöde, en ung kvinna som föll på isen utanför Mönsterås 1876 och sedan låg i dvala till 1908. Eva B söker sig innanför dvalan, undersöker tidsförlusten, flickans upplevelser och omgivningens förundran.

Eva B Magnusson väntar sig inte att livet ska stryka oss medhårs, hennes blick både på staden och diktens jag är kärv och en smula skruvad. Ibland kan vi ana att Werner Aspenström hör till hennes favoriter.

Eva Birgitta Magnusson föddes 1938 och växte upp i ett arbetarhem i Åkersberga. Både hennes far och farfar skrev dikter. En viktig inspiratör var poeten Rut Hillarp, som Eva mötte som lärare under gymnasieåren i Stockholm.

I den senaste samlingen Här slutar allmän tid finns både vemodiga och ångestfulla möten med döden, vemodiga naturbilder och några absurda notiser, som nästan kunde vara klippta ur den nu avdöda Bergslagspostens polisspalt:

En person har polisanmält en misstanke om att en okänd person på ett okänt sätt har dödat deras kanin. Det finns inga skador på vare sig djur eller bur.

Strävt

strävt, sa någon, och jag tyckte det var ett ord
för livet, strävt
och inte mig emot, det där sträva
ju mer jag lyssnade, desto vackrare tycktes det mig,
blev införlivat, blev sig självt, blev mitt mig.

Ur Här slutar allmän tid

Den poetiska småstaden

Det kan tyckas att det framför allt är som spelplats för deckare som länets småstäder tar plats i litteraturen. Vi tänker på Nora/Skoga, Gullspång, och Kumla.

Lindesberg visar en mer poetisk sida; sedan några decennier tillbaka är Bergslagskommunen hemvist för tre mycket fina och erkända poeter. Eva B Magnusson går icke ensam på poesins stigar; även om poeten Arne Johnsson betraktar fjärran resmål med sin uppmärksamma blick är det i Lindesberg han har sin hemort, bilder därifrån skymtar i hans verk, tydligast i Ett paradis, trängt från 1990.

Rör vi oss norrut finner vi poeten Lars Järlestad i den lilla gruvorten Stråssa. Han kallar sig Sveriges mest okände författare, men den som hittar till hans sparsmakade utgivning möter en alldeles egen poetröst, som i sin dunkla förtvivlan gärna avslutar med en absurd underskruv som får läsaren att fnittra till mitt i alltets tomhet.

Läs mer

• Magnusson, Eva B: Ropet in (1992; Rönnbärsvägen (2010); Och visaren står på vinter (2013); Här slutar allmän tid (2018).
• Gustavsson, Krister: Vindbro. Stockholm, Lejd 2010.
• Thor, Clas och Lindén, Astrid: I Linde och trakterna däromkring skrivs det mycket vackert. Örebro, Thor Media 2019.
• Bergqvist, Erik: Det vackraste invirat i det som smärtar mest. Svenska Dagbladet 6 oktober 2010.
• https://www.alex.se/ författarlexikon på internet

Författarporträtt skrivet av Astrid Lindén